Orvars filmblogg
Vecka 10"This moment is so much bigger than me!"utbrast Halle Berry när hon, på gränsen till hysterisk, som första afro-amerikansk skådespelerska tilldelades Oscarsstatyetten för bästa huvudroll. I söndags natt, svensk tid, slogs en annan dörr upp för första gången då Kathryn Bigelow som första kvinna någonsin mottog guldgubben för bästa regi. Bortsett från den experimentella skolfilmen The Set-Up debuterade Bigelow med bikerfilmen The Loveless, där hon delade regissörsstolen med den egensinnige Monty Montgomery (senare producent till Twin Peaks och Wild at Heart). Filmen kan tyckas idag otypisk för 1982 men faktum är att just gänghistorier i 50-talsmiljö var rätt vanliga i början av 80-talet. Coppola gjorde till exempel sin Outsiders 1983 och Wille Defoe (som debuterade i The Loveless) spelade MC-knutte även två år senare i Walter Hills Streets of Fire.
Det dröjde fem år innan Bigelow gjorde en ny långfilm, denna gång en betydligt mörkare sak som jag skrivit om tidigare här. Near Dark (som visades i extremt nedklippt form under namnet Natten har sitt pris på bio i Sverige). Denna svarta vampyrsaga med Lance Henriksen och Bill Paxton har välförtjänt kultstatus idag och är väl värd att leta upp i dessa tider av snällare blodsugarfilmer!
1989 gjorde inte Bigelow någon film men däremot en rolig musikvideo åt New Order där hon klädde ut bandet till pudelrockare. Tittar ni noga kan ni förresten se skådespelaren Bill Paxton även här.
Vi snabbspolar förbi den trista polisfilmen Blue Steel med Jamie Lee Curtis till en film som nästan kommit att definiera det tidiga 90-talet, surfrullen Point Break med Patrick Swayze och Keanu Reeves. Ni som kan varenda yxig replik från filmen ska inte missa en väldigt kul föreställning som rullar i flera år i USA där filmen spelas som teater och där en ny person från publiken plockas in i Keanu Reeves roll varje kväll. Nördigt så det visslar om det, men också väldigt roligt!
Vi befinner oss nu i mitten av 90-talet och hela Hollywood kokar av nyfikenhet på det där nya fenomenet Virtual Reality. Niminns väl det? Framtidsvisionen som bara dog ut när vi insåg att fula tv-spel inte blev bättra för att man hade en hjälm och hanskar på sig. Den bästa i den genre som växte fram ur denna fascination var Strange Days av just Kathryn Bigelow (med manus av James Cameron), där Ralph Fiennes spelar en langare av digitala inspelningar av upplevelser.
90-talet avslutade för Bigelows del med ett par avsnitt i tv-serien Uppdrag Mord och slutarbetet med Vikten av Vatten med Sean Penn. Efter den tog hon sig an K-19: The Widowmaker, en kalla kriget-thriller med Harrison Ford som kostade 100 miljoner dollar att göra, men som drog in knappt 65. En sådan dunderflopp brukar bli en bromskloss i en regissörs karriär, och så även här. Lite tv kombinerat med en menlös sci-fi-film (Mission Zero) har fått sysselsätta Bigelow fram till The Hurt Locker som ju faktiskt inte alls var något storprojekt. Nu lär det bli annat ljud i skällan. Ska vi gissa att erbjudande om stora maffiga filmer redan börjat hagla över henne? Vecka 9Så var det dags förAlice i Underlandet, och inte i vilken tappnings som helst utan i ett färgsprakande 3D-äventyr signerad vår tids mest magiske sagoberättare, Tim Burton. Vincent Price hann samarbeta med Burton ännu en gång innan han gick bort då han spelade rollen som Edward Scissorhands skapare i filmen med samma namn. Efter två till kortfilmsprojekt (den ena en variant på Frankenstein, den andra en märklig Hans och Greta) blev Burton erbjuden sin första långfilm. Det var En Natt i New York som jag tidigare nämnt här i bloggen i samband med Martin Scorsese. Det som hände var nämligen att Scorsese först valde att inte göra filmen, men sedan ångrade sig när hans stora projekt Kristi Sista Frestelse stötte på problem. Burton tog ett kliv tillbaka och det hela slutade med att Scorsese gjorde filmen medan Burton riktade blickarna mot filmen om Pee-Wee Herman. Pee-wee var en populär (och mycket märklig) barnkaraktär, något som passade Burton som hand i handske. Pee-Wee’s Big Adventure Filmen blev en framgång och med en till framgångsrik långfilm på sitt CV (Beetlejuice) fick han sin verkliga chans, att regissera den nya Batman-filmen 1989. Vi biobesökare glömmer lätt, men ni som var med kan nog ändå dra er till minnas de enorma hajpen kring Läderlappens återkomst. Filmen backades upp av den största marknadsföringskampanjen i filmhistorien fram till dess och trots att succén var förkrossande stor hade Burton svårt att få igenom sina mer udda projekt. Han krävde därför total kontroll över uppföljaren, Batman Returns som verkligen osar Burton med sin serietidningssvärta och mörka humor. Batman Returns Här skulle jag förstås kunna spinna vidare på varenda underbar film Burton gjort med åren, men de har ni väl alla redan sett många gånger ... eller? Vecka 8Percy Jackson och Kampen om Åskviggenheter en ny ungdomsfilm där huvudpersonen får veta att han egentligen är son till havsguden Poseidon. Skådespelarlistan är välfylld och specialeffekterna står som spön i backen. Det är inte första gången en populär serie ungdomsböcker filmatiseras med buller och bång. Den där trollkarlslärlingen på Hogwarts tror jag en och annan av er känner till sen tidigare och en ny film om Alice i Underlandet har som ni vet premiär nästa vecka men det finns många fler exempel. Själv skulle jag vilja lyfta fram ett verkligt underskattat och sorgligt bortglömt filmäventyr (kanske på grund av den hopplösa titeln) vid namn Lemony Snickets Berättelse om Syskonen Baudelaires Olycksaliga Liv. Filmen från 2004 är baserad på de tre första böckerna i den populära serien av Daniel Handler och den magiska scenografin tävlar i scen efter scen med Jim Carrey i absolut högform som den lömske greve Olaf.
Carrey är förstås också aktuell den här veckan i den vansinniga komedin I Love You Philip Morris där han spelar en kristen familjefar som gör en helomvändning efter en olycka och blir homosexuell lurendrejare. I fängelset blir han dödskär i titelfiguren (spelad av Ewan McGregor) och bestämmer sig för att trixa och fixa ut honom så att de kan vara tillsammans. De flesta i Sverige lade märke till Carrey för första gången i filmen om Ace Ventura, men han var aktiv i branschen mycket tidigare än så. Sitt genombrott (som ledde till Ventura) fick han på 90-talet i en helt galen amerikansk tv-serie som hette In Living Color där även blivade Oscarsvinnaren Jamie Foxx medverkade.
Redan 1983 gjorde Carrey långfilmsdebut och den första stora rollen kom i vampyrkomedin En Lady På Bettet. Hans mest oförglömliga insats på 80-talet är annars den här underbara scenen från den sista Dirty Harry-filmen, Dödsspelet, där Carrey spelar rockstjärna och mimar till Guns ’n Roses!
Vecka 7Hurra! Hurra!
Som så många andra hoppfulla skådespelare började DiCaprio med reklamfilmer och tv-serier innan han tog klivet upp till ett par små filmroller. 1993 blev sannerligen ett genombrottsår med viktiga roller i två hyllade filmer. Den ena var This Boy’s Life med Robert DeNiro och den andra Lasse Hallströms Gilbert Grape. Rollen som Johnny Depps lillebror gav nykomlingen DiCaprio nomineringar till både Golden Globe och Oscar för bästa biroll.
Jag har tidigare skrivit om den märkliga westernfilmen Snabbare än Döden från 1995 här på sidan men den är värd att nämna igen. Regisserade gjorde Sam Raimi (Evil Dead, Spider-Man) och i rollistan hittar man förutom DiCaprio Gene Hackman, Sharon Stone och en i princip okänd australiensare vid namn ... Russel Crowe.
Den uppmärksamhet DiCaprio hade fått var dock småpotatis i jämförelse med James Camerons Titanic som gjorde"Leo"till världens kanske hetaste kille i ett par år. Var man än befann sig i världen kunde man se hans ansikte på tröjor, affischer och annat. Själv har DiCaprio pratat om den tiden som absurd, och något han verkligen inte vill uppleva igen. Storsint eller inte är han nu i vilket fall som helst en av de riktigt stora skådespelarna i Hollywood, inte minst på grund av det fortgående samarbetet med Martin Scorsese. De två fann varandra i Gangs of New York och har vid det här laget gjort fyra filmer tillsammans (en femte är under utveckling).
Vecka 6Det är varulvstider på bio. The Wolfman med Benicio Del Toro har precis haft premiär som lite motvikt till alla blodsugare. Våra håriga vänner har inte haft det så lätt på sistone. Vampyrer är ju hårdvaluta nuförtiden samtidigt som varulvarna allt mer fått stå tillbaka för den nymoderna skräcken med uppfinningsrika seriemördare och zombies. Men tro mig, det finns gott om bra varulvsfilmer, här är några av dem. Varulven (1941)
The Howling (1981)
En Amerikansk Varulv i London (1981)
The Company of Wolves (1984)
Dog Soldiers (2002)
Vecka 5Disney är tillbaka på klassisk mark med Prinsessan och Grodan, deras första ”riktiga” tecknade film för första gången på flera år. I samband med premiären av Kogänget 2004 basunerades nyheten ut att det var slut på den traditionella animationen, nu skulle det bara bli datoranimerat framöver. Så blev det alltså inte, och det är vi många som är glada för. Inget fel på Pixar och de andra, men nog finns det väl plats för bägge dessa uttrycksformer? Här är några av mina absoluta Disneyfavoriter. ”Snövit och de Sju Dvärgarna” kom 1937 och räknas som den första tecknade långfilmen. Disney-koncernen var förstås redan starkt etablerad med sina kortfilmer, men ”Snövit” var en ändå ett vågspel. Skulle publiken acceptera formatet, och bli tillräckligt engagerade för att ägna en och en halv timme åt en tecknad saga? Svaret vet vi förstås idag. ”Snövit” blev inte bara en hejdundrande succé utan räknas nu, över 70 år senare, som en av de stora filmklassikerna. Handen på hjärtat. Har ni sett den på länge, eller bara de där minuterna på julafton? Då är det dags för bättring, särskilt som en nyrestaurerad version nyss getts ut på DVD och Bluray. Jag lovar att ni kommer att slås av hur ofattbart välgjord den är. Den silkeslena animationen slår faktiskt det mesta på fingrarna än idag.
En del gamla Disney-filmer känns mer bekanta som namn och koncept än som film. ”Törnrosa” hör till de filmer jag nog bara sett nån gång som barn, men som jag nu återupptäckt i vuxen ålder. Estetiken är verkligen magnifik med stilistiska bakgrunder och häftiga färger.
Här är förresten ett gammalt klipp från när medarbetare på Disney studerar rörelse för sina animationer.
Det tidiga 80-talet innebar en rejäl svacka för Disney med halvtrista och medelmåttiga filmer. Konkurrensen hade dessutom hårdnat då tidigare Disney-medarbetaren Don Bluth startat en egen studio. 1989 vände skutan med de stora framgångarna med ”Den Lilla Sjöjungfrun”, men det är inget snack om att det var ”Vem satte dit Roger Rabbit?” året innan som återuppväckte intresset för klassisk animation (om än i ett ovanligt sammanhang).
1994 års ”Lejonkungen” hör förstås till de bästa, senare Disneyfilmerna. Visste ni förresten att den är baserad på Hamlet? Tänk efter. Pappa kungen mördas av den onde farbrodern. Den unge prinsen slits mellan skuldkänslor och maktlöshet och samtalar med pappas spöke om att agera och ta ansvar. Men jag vurmar lite extra för ”Tarzan” också, en väl berättad och visuellt imponerande nytolkning av myten om apmannen himself.
Vecka 4Förra veckan skrev jag om att Vägen, en av mina favoritböcker på senare år, hade blivit film. Den här veckan är det dags för en annan litterär storfavorit, Till Vildingarnas Land skriven av Maurice Sendak och utgiven 1963. Jag är långt ifrån ensam om att ha växt upp med historien om pojken Max som blir kung i vildingarnas land. Filmversionen är regisserad av den excentriske Spike Jonze, mannen bakom I Huvudet på John Malkovich och Adaptation. Jonze gjorde sig först ett namn som udda och banbrytande videoregissör. Det verkliga genombrottet kom 1994 med Beastie Boys 70-talskitchiga ”Sabotage”, Weezers ”Buddy Holly” och den underbara ”Feel the Pain” med Dinosaur Jr. Feel the Pain Jonze har också gjort flera makalöst bra reklamfilmer. Jag har visat någon av dem tidigare här i bloggen (IKEA om jag minns rätt), men den här som bara visades kort i samband med ombyggnaden av några GAP-varuhus i USA här också till hans bästa. GAP Sen är faktiskt Peter Jackson tillbaka den här veckan men inte med den typ av film de flesta förknippar honom med. Inga specialeffektsorgier, hobbitar eller jättegorillor så långt ögat når. Istället berättar Flickan från Ovan (som också är baserad på en bok, skriven av Alice Sebold) historien om tonårsflickan Susie som i början av 70-talet kidnappas, våldtas och mördas av en granne och hur hon sedan följer sin familjs och sina vänners, ja även mördarens, liv från himlen. Det är inte första gången Jackson gör ett mörkt drama med fantasiinslag. Svarta Änglar från 1994 gav honom internationellt erkännande utanför skräckkretsar och blev även Kate Winslets genombrott (det var hennes första långfilm). Svarta Änglar Vecka 3Så är det äntligen dags. Nej jag vet att Vägen (The Road) inte marknadsförs som en stor publikfilm, trots Viggo Mortensen och Charlize Theron i rollistan, men för mig och många andra som läst boken är det här en film vi är väldigt, väldigt nyfikna på. Vägen är ursprungligen en postapokalyptisk roman skriven av Cormac McCarthy och utgiven 2006. Året efter tilldelades den Pulitzer-priset och det kombinerat med all uppmärksamhet kring filmatiseringen av hans tidigare bok No Country for Old Men sattes McCarthy definitivt på kartan. Vecka 2Ivan Reitman är en tung gammal producent och regissör med underbara filmer som Ghostbusters och Deltagänget på sitt CV. Ändå borde han få en rejäl omgång stryk för att han på 90-talet svärtade ned bägge av 80-talets största actionskådisar (Stallone och Schwarzenegger) i den ena tramskomedin efter den andra. Dagissnuten var illa, men värst är nog ändå Stopp! Annars skjuter morsan skarpt.
Reitman har faktiskt också ett intressant förflutet inom skräck som producent för David Cronenbergs tidiga filmer Shivers och Rabid och för explotationklassikern Ilsa - Bödeln från Sibirien. Han var dessutom en av personerna bakom den animerade vuxenfilmen Heavy Metal i början av 80-talet. Hoppsan, nu snöade jag visst in på Ivan fast jag egentligen inte alls tänkte skriva om honom. Istället är det hans son Jason som är aktuell i veckan.
Hans nya film heter Up in the Air och i huvudrollen ser vi George Clooney som en kringresande företagskonsult utan fast punkt i livet. Vi följer hans vardag, hans funderingar och hans relationer till andra människor. Jason växte enligt sig själv upp som filmnörd och provade snart på pappas yrke, som regissör för en serie kortfilmer. Långfilmsdebuten kom 2006 med den underbara Thank You for Smoking där Aaron Eckhart spelar en av senare års allra charmigaste anti-hjältar, en tobakslobbyist med licens att övertyga.
Bara ett år senare fick Jason sitt fulständiga genombrott med Juno som nominerades till fyra Oscar (bla Bästa Film) och norpade hem den för bästa originalmanus. Denna lilla dramakomedi om tonårsgraviditet kostade 6,5 miljoner dollar att spela in men blev en dundersuccé och har vid det här laget dragit in hundratals miljoner 2009 blev ett riktigt framgångsrikt år för svensk film på bio. Det var förstås Stieg Larsson-filmerna som stod för de flesta slantarna och nu när den serien är avslutad (åtminstone i svensk tappning) riktas blickarna mot andra svenska kriminalsuccéer. En av de mest omtalade på senare år är Snabba Cash av Jens Lapidus som nu filmatiserats av Daniel Espinosa (Babylonsjukan).
Vecka 1På våren 2003 var jag i Luxemburg som svensk juryrepresentant för Méliès D’or som delas ut av den europeiska federation för fantastisk film (fantasy/skräck/science fiction). Bland långfilmerna i tävlan fanns Devil’s Backbone av högaktuelle Guillermo Del Toro (Pans Labyrint, Bilbo) och 28 Dagar Senare av Danny Boyle (Slumdog Millionaire). Vann gjorde spanska Fausto 5.0 (som jag inte alls gillade). Allra mest tyckte jag egentligen om en brittisk varulvsrulle, gjord på låg budget men med hjärta och humor. Dog Soldiers hette den och var regisserad av en trevlig kille som hette Neil Marshall. Mindre blod, skrik och fasa får ni garanterat i Har du hört ryktet om Morgans? där Hugh Grant och Sarah Jessica Parker spelar ett gift par på allt annat än god fot med varandra. När de en kväll blir vittnen till ett mord skeppas de ut på landet av FBI till ett skyddat boende. Helt plötsligt tvingas de umgås med varandra och så…. ja ni kan kanske räkna ut resten själva. Vecka 53Med buller och bång kommer världens bäste detektiv tillbaka till biograferna i veckan. Holmes skapades av Sir Arthur Conan Doyle 1886 och får väl ses som en av de allra mest kända litterära gestalterna. Med sin följeslagare Dr Watson löser Holmes fall genom analys och sitt enastående intellekt, en hjärna som bara matchas av ärkefienden Moriarty. Drygt 200 filmer har gjorts genom åren och uppemot 70 skådespelare har axlat rollen. Skådespelaren Basil Rathbone ses ofta som den ende sanne Holmes, ungefär på samma sätt som Johnny Wiessmüller i rollen som Tarzan, men det finns förstås andra riktigt fina tolkningar. Rathbone debuterade i rollen 1939 och gjorde sammanlagt 14 filmer. En av de bästa är Sherlock Holmes och det Hemliga Vapnet från 1943. Vecka 52Lite beroende på smak och när man är född är Terry Gilliam antingen"den där amerikanen som gjorde animationer i Monty Python"eller en spännande filmregissör. För mig är han förstås bägge. The Imaginarium of dr Parnassus heter Gilliams nya film som tyvärr bara går upp på ett fåtal biografer här i Sverige. Gilliam är en av de mest intressanta filmpersonligheter jag träffat och det är fascinerande hur han alltid balanserat mellan stora publikfilmer som Fisher King och De 12 Apornas Armé och smalare saker som Fear&Loathing in Las Vegas.  Fear and Loathing in Las Vegas Gilliam har ofta kommit på kant med de Hollywood. Det mest kända fallet är nog i samband med filmenBrazil där filmbolaget först klippte ned filmen och gav den ett lyckligare slut, och sedan beslöt att inte släppa den alls. Gilliam satte in helsidesannonser i branschtidningar och bad att få tillbaka sin film men ingenting hände. Där kunde det kanske ha slutat, om inte Gilliam hade visat filmen för filmkritiker i hemlighet. Helt oväntat utnämndes den nämligen till årets bästa film av Los Angeles filmkritikerförbund, och då hade alltså filmen fortfarande inte haft premiär!  Brazil Nu har inte storbolagen varit enda hindret i Gilliams skapande. Ibland är det som om kosmos samlade krafter ställt sig mot honom. Värsta exemplet är inspelningen av The Man Who Killed Don Quixote som lades ned efter bara en vecka. Denna totalkatastrof dokumenterades av ett filmteam och gavs senare ut som Lost in La Mancha, en av de tre mest öppenhjärtliga skildringarna av ett sammanrasat filmprojekt (de andra två är Burden of Dreams om inspelningen av Fitzcaralldo samt Heart of Darkness om Apocalypse Now).  Lost in La Mancha Teamet bakom dokumentären stod förresten bakom ett annat lysande porträtt av Gilliam som alla filmälskare borde se. The Hamster Factor finns som bonusmaterial på De 12 Apornas Armé-DVDn och ger en spännande inblick i alla turer kring en påkostad Hollywoodfilm, med allt från val av filmaffisch och slogan till testvisningar. Vecka 51Det har tagit sin tid, men nu är Avatar här! James Cameron är inte den som kompromissar och har han tagit så lång tid på sig ansåg han helt enkelt att det var nödvändigt. Cameron är helt enkelt ingen vanlig regissör. I väntan på att spela in Terminator tog Cameron på sig uppdraget att skriva ett utkast till en uppföljare till Ridley Scotts Alien. Filmbolaget Fox gillade det så mycket att de var beredda att vänta på ett färdigställt manus medan Terminator gjordes. Inte nog med det, om Terminator höll måttet skulle Cameron också kunna vara aktuell att regissera. Så blev det förstås och snart var projektet igång. Vecka 50Jul igenJag höll en föreläsning om zombiefilmer förra veckan. Vid middagsbordet kvällen innan funderade jag lite på hur jag skulle inleda. ”Säg god jul!” föreslog min evigt kloka femåring Valeria. Och hon hade förstås alldeles rätt. Den här tiden på året är allt juligt, till och med zombies. Så som tack för hennes stöd tänker jag denna vecka lista de allra bästa julfilmerna. Håll tillgodo: The Nightmare Before Christmas
Die Hard
It’s a Wonderful Life
Stilla natt, blodiga natt
Vecka 49Hej på er! Den här veckan har två filmer premiär. Den ena är familjefilmen Arthur och Maltazard, en uppföljare till Arthur och Minimojerna. Bägge är regisserade av Luc Besson, en gigant i den franska filmindustrin som regisserat, skrivit och producerat drygt 50 långfilmer. I slutet av 80- och början av 90-talet var Besson den kanske hetaste filmregissören i världen. Efter stilbildande Subway kom 1988 Det Stora Blå som blev en stor framgång. En kul liten grej för er som gillar filmen är att den amerikanska bioversionen hade ett ändrat slut där Jacques kommer tillbaka upp igen! Helt vansinnigt. Det Stora Blå med alternativt slut Två år senare gjorde Besson sin enligt mig bästa film, Nikita. Tillsammans med John Woos Hong Kong-filmer förändrade den hela actionfilmsgenren och än idag slås man över hur otroligt snygg och cool den är. Kolla bara på scenen där hennes avslutningsmiddag visar sig vara det första uppdraget.
Självklart lockades Besson av Hollywood och resultatet blev Leon som kanske känns lite väl klichétyngd idag, men var otroligt häftig när den kom. Den blev det stora genombrottet för Jean Reno men också för en mycket ung skådespelerska vid namn Natalie Portman.
Film nummer två är 9 regisserad av Shane Acker och producerad av Tim Burton, som snart aktuell med Alice i Underlandet. Acker har tidigare jobbat med datoranimation, bla i den sista Sagan om Ringen-filmen. Hans kortfilm 9 fick mycket uppmärksamhet, nominerades för en Oscar och gjorde Tim Burton så förtjust att han ville utveckla den till långfilm. Burton har själv gått en liknande väg i bärjan av karriären. Han var animerare på Disney men fick under tiden tillfälle att göra två kortfilmer, Vincent och Frankenweenie. Ryktet började sprida sig om den spännande unge mannen och efter två mindre filmer (Pee-Wee’s Big Adventure och Beetlejuice) landade en av 80-talets största filmproduktioner i hans knä, Batman.
Vecka 48Det blir dubbelt svenskt denna helg när både Metropia och avslutande Millenium-filmen Luftslottet som sprängdes har premiär. Det råder väl ingen tvekan om vilken av dessa två som drar flest biobesökare, men även om Stieg Larsson lockar massorna är Metropia är ett mycket ambitiöst filmprojekt med flera internationella beröringspunkter, inte minst i rollistan. Historien utspelar sig i ett framtida Europa där våra liv kontrolleras in i minsta detalj. Genom en ovanlig animeringsteknik har filmen fått ett unikt utseende som hämtat inspiration i Terry Gilliams animationer och Roy Andersson filmer. Regissör är Tarik Saleh och bland rösterna hör vi Vincent Gallo, Juliette Lewis och Udo Kier. Vecka 47Så är det äntligen premiärdags för Twillight – New Moon, uppföljaren till den omåttligt populära filmatiseringen av de i sin tur omåttligt populära böckerna om Isabella och Edward. Den första filmen regisserades av Catherine Hardwicke (Tretton, Lords of Dogtown) medan Chris Weitz (Guldkompassen) regisserat New Moon. Vampyrer är riktigt inne just nu. Det handlar nästan uteslutande om vackra och mystiska blodsugare och monster-stämpeln är så gott som borttvättad idag. Jag skrev för några veckor sedan om hur zombies blivit allt mer förekommande i populärkulturen och en av anledningarna är förstås att det kanske mest etablerade av alla monster, vampyren, blivit så rumsren. Oräkneliga vampyrhistorier har filmats genom åren, men här är några som definitivt är värda att leta upp: Vecka 46Succé för katstrofDet är ingen tvekan om att 2012 är veckans stora biofilm. Jag gillar verkligen katastroffilmer. Stora, svulstiga överlevnadshistorier där en grupp människor desperat försöker klara sig undan vad det nu råkar vara: brinnande skyskrapor, jordbävning, sjunkande lyxkryssare eller hela planetens undergång. Grundreceptet var en katastrof (så klart) en speltid på nästan tre timmar och ett stort gäng kändisar i rollistan. Ta bara Skyskrapan Brinner, en av de bästa i genren. Vad sägs om Steve McQueen, Paul Newman, Faye Dunaway, William Holden, Robert Vaughn och en himla massa andra. Till och med O.J. Simpson (på den tiden en av de största idrottsmännen i USA) är med som brandman.
Genren tynade bort under 80-talet men kom tillbaka igen på 90-talet med filmer som Volcano, Twister och Daylight. Detta gick hand i hand med de nya digitala effekterna som kunde gestalta saker som tidigare katastroffilmsregissörer bara kunnat drömma om. Men 70-talets storfilmer har ett annat försprång. De fick lov att sluta olyckligt. Flera viktiga karaktärer, däribland huvudpersonen, skulle gärna förolyckas. Att hjälten offrade sig för gruppens överlevnad gav tyngd till dramat och det kan jag sakna i en del nyare varianter.
Ett av de mörkaste katastrofsluten finner man faktiskt i Bortom Apornas Planet (det första av fyra uppföljare till originalet). Jag har inte kunnat hitta den scenen upplagd på Internet, men låt mig bara konstatera att det är svart, mycket svart.
En av mina absoluta favoriter i genren bryter mot ganska många regler. Den är inte särskilt lång, har inte en rollista späckad med kändisar och specialeffekterna är rätt blygsamma. Den kom dessutom 1988 (80-talet var som sagt ganska tomt på katastroffilmer). Filmen heter Miracle Mile och i den svarar Anthony Edwards (ni vet, Goose i Top Gun och doktor Greene i Cityakuten) i en ringande telefon telefonkiosk på stan och får veta att undergången är mindre än en timme bort. Ingen tror honom först, men snart börjar paniken sprida sig.
Vecka 45September 2001 var en av de mest omskakande månaderna i modern tid. World Trade Center låg i ruiner och hela vår världsbild var skakad i grundvallarna. Bara någon vecka efter terroristattacken hölls det årets upplaga av Fantastisk Filmfestival i Lund. Festivalen, den främsta för fantastisk film (science fiction, fantasy och skräck) i Skandinavien, bjuder ofta på omskakande upplevelser. Men just då kändes verkligheten minst lika osäker och skrämmande som fiktionerna. Mitt starkaste minne från det året är från en eftermiddagsvisning. Jag satt i en fullsatt salong och såg en liten amerikansk independentfilm som inte hade haft premiär i hemlandet ännu, Donnie Darko av regidebuterande Richard Kelly. Kelly var bara 25 år gammal men lyckades skapa något alldeles unikt. Entertainment Weekly listade senare filmen som den näst bästa independentfilmen genom tiderna (efter Tarantinos De Hänsynslös). Nu drar vi i handbromsen. Om du som läser detta INTE har sett Donnie Darko kan du sluta nu på en gång, dra på skor och vinterrock (tänk på att det börjar bli riktigt ruggigt ute) och spring ned till videobutiken på hörnet. Det är en film man bara måste ha sett. Vecka 44Som ni säkert har hört är Bananas!-bråket över, i alla fall i stort, då Dole dragit tillbaka sin stämning av svenske dokumentärfilmaren Fredrik Gertten. Jag var faktiskt själv lite inblandad i det hela eftersom en intervju jag gjorde med Fredrik i våras var del av Doles bevismaterial. Den politiska dokumentärfilmen har fått ett rejält uppsving och idag är det inte ovanligt att sådana visas på våra biografer vilket är väldigt roligt. Mannen vi till stor del har att tacka för det heter förstås Michael Moore och långfilmsdebuterade 1989 med Roger&Me om nedläggningen av bilindustrin i hans gamla hemstad Flint i Michigan. Vill man istället fly verkligheten för en stund kan man åka till sol och bad, eller i alla fall se en film om att göra det. I Trubbel i Paradiset ser vi Malin Åkerlund och Vince Vaughn som ett par fångade i ofrivillig gruppterapi på en semester ö. Vaughn har varit med ett tag nu och har förutom framgångsrika tramskomedier som Dodgeball och Wedding Crashers gjort en hel del mindre och smartare filmer. En av dem är genombrottsfilmen Swingers, eller Du, var är Brudarna? som den fick heta i Sverige. Swingers är ett exempel på hur påstridighet och tur kan göra stor skillnad i Hollywood. Manusförfattaren Jon Favreau ville, trots erbjudanden, inte att filmen skulle göras med stora kända skådespelare. Istället kom den okände Doug Liman att regissera och Favreau och hans kompisar att spela huvudrollerna. Att Vince Vaughn blev superstjärna vet ni redan. Favreau är även han välanlitad skådespelare (och är faktiskt också med i Trubbel i Paradiset!) och Doug Liman gick vidare till en liten actionfilm som hette Bourne Idenity. |
|
