Orvars filmblogg vecka 17
Robert Donwey Jr. har både haft en svajjig karriär och ett stormigt privatliv genom åren. Hög produktivitet har lett till både framgångar och bottennapp medan kemikaliekonsumtionen ledde till klippkort på avvänjingsklinikerna i slutet på 90-talet.

Ett av många sk ”mug shots”
Downey Jr. föddes in i filmbranschen, hans pappa var regissör och manusförfattare. Ett par småroller som barn gav mersmak och på 80-talet ingick han i ”The Brat Pack”, ett gäng unga och heta skådespelare som befolkade i stort sett varenda ungdomsfilm som gjordes i Hollywood. Downey Jr. hade, som flera av sina skådespelande vänner, redan skaffat sig en ohälsosam inställning till droger när rollen som knarkaren Julian i ”Less than Zero” kantrade båten på allvar. Filmen är baserad på en roman av Bret Easton Ellis (mest känd för American Psycho).

Less than Zero
Under 90-talets första hälft var Downey Jr. en välanlitad skådespelare i stora biroller och en och annan huvudroll. Mest uppmärksammad av dessa blev titelrollen som Charlie Chaplin i Richard Attenboroughs biografifilm, en roll som gav en Oscarnominering.

Chaplin
Så gick proppen till slut ur och missbruket tog över Downey Jrs liv. Rehab, fängelse, nya gripanden, villkorligt osv osv. Ja, historien kunde egentligen ha slutat där, med en sönderknarkad föredetting. Men till någonstans längst inne fanns alltid en osviklig skådespelartalang, och tack vare vänner i branschen (Mel Gibson i synnerhet) fick Downey Jr. en möjlighet att arbeta sig ur den djupa svackan. Efter flera uppmärksammade roller i mindre filmer (inspelade med diverse klausuler för att hindra Downey Jr. från återfall) började branschen återigen få upp ögonen för honom, något som lite oväntat ledde till huvudrollen i Iron Man. Filmen blev en dundersuccé och Downey Jr. var för första gången i sitt liv på toppen av den cineastiska näringskedjan. Birollen som överdrivet engagerad skådespelare i Tropic Thunder samma år ledde dessutom till en Oscarnominering.

Tropic Thunder
Slutet gott, allting gott?