Din filmupplevelse består i grunden av ett antal fotografiska bilder som projiceras på bioduken i rask takt, närmare bestämt 24 bilder per sekund. Bildens proportioner, alltså relationen mellan bredd och höjd, är grunden för det vi kallar filmformat. Detta format har varierat och utvecklats en hel del genom åren, en process som lett till nyskapelser både när det gäller själva filmremsan, filmkamerornas och projektorernas optik, liksom biografernas utformning.
Bildformat på bio
3D
SF Bio har installerat 3D-projektorer och dukar på samtliga av sina biograforter med flera salonger i Stockholm, Göteborg och Malmö.
3D på SF Bio använder den senaste tekniken och liknar inget du tidigare sett på bio. Det är helt enkelt något som måste upplevas. Lite förenklat kan man säga att där gammal 3D överraskade med att sticka ut, så ger digital 3D filmerna djup. Den nya upplevelsen har fått flera av Hollywoods stora namn att säga att detta är hur filmen kommer att se ut i en snar framtid.
Rent teknisk skiljer sig 3D på SF Bio från den gamla sortens 3D på flera sätt. Filmerna görs numera direkt i 3D-format och effekterna läggs inte på i efterhand. Den digitala projektorn projicerar 144 bilder per sekund istället för 24 bilder per sekund som med 35 mm-film, vilket gör att bilden blir knivskarp står helt still. Bilderna projiceras på en silverduk och en ny sorts polariserande 3D-glasögon skapar ett djup som gör bioupplevelsen till något utöver det vanliga.
Den nya digitala 3D-tekniken har blivit en stor succé där den har installerats och nu har även biopubliken i Sverige möjligheten att uppleva riktig digital 3D!
Normalbild
Normalbildformatet, som har en höjd/breddrelation på 1:1,37, ersatte det något "smalare" stumfilmformatet i och med ljudfilmens genombrott i slutet av 1920-talet. Orsaken till förändringen var att man behövde göra plats för ett ljudspår, soundtrack, på filmremsan vilket minskade den projicerade bildens höjd något i förhållande till bredden. I samband med den här förändringen ökades också hastigheten på bildvisningen från 18 till 24 bilder/sekund. Normalbilder har samma format som den traditionella TV-bilden (TV visar f.ö. aningen fler bilder per sekund, 25 bilden mot filmens 24. Det gör att en normal långfilm faktiskt går ca fyra minuter snabbare att se på TV).
Vidfilm
När TV slog igenom, med normalbild som format, svarade filmbranschen med att göra filmerna vidare, ett format som inte passade i TV-rutan. Vidfilm är sedan dess det i särklass vanligaste bildformatet på våra biografer. Vidfilm finns i två standarder: en amerikansk (1:1,85) och en europeisk (1:1,66). Den amerikanska varianten kallas Vistavision och är det ursprungliga vidfilmssystemet, lanserat redan 1954.
Cinemascope
CinemaScope är det verkligt breda formatet, med en relation mellan höjd och bredd på hela 1 : 2,35. Filmremsanss ruta har egentligen vanligt normalbildsformat, men bilden är ihoptryckt på bredden. En speciell lins sprider bilden över en bredare yta på bioduken. När en Cinemascope-film går i TV brukar den visas antingen i s.k. "brevlådeformat" med tjocka svarta streck upptill och nertill, eller i en version där bildrutorna är starkt beskuren på bredden. Cinemascope har funnits sedan 1950-talet och är ett vanligt visningsformat än idag.
70mm film
Mycket ovanlig numera är den klassiska 70 mm-filmen, även den ett mycket brett format som lanserades på 1950-talet. Här är även filmremsan dubbelt så bred som normalt. Det krävs med andra ord en speciell sorts projektor för att visa en 70 mm-film. 70mm-formatet har en bild med relationerna 1:2,2.
Ljud på bio
Att film låter bäst på bio är nog alla överens om. De starka ljudupplevelserna på biografen skapas av ett eller flera ljudsystem som på olika sätt återger det inspelade filmljudet. Under de mer än 100 år som gått sedan filmens födelse, har det utvecklats bättre och bättre system för att berika bildupplevelsen med ljud.
Redan 1895, när film först började projiceras på duk, uppstod en flora av system. De byggde i regel på att en fonograf eller grammofon i salongen kopplades till projektorn. Den stackars maskinisten var tvungen att manuellt justera synkroniseringen mellan ljud och bild under hela filmens längd. Säkert lät det bättre med en levande biografpianist... Inte förrän på 1920-talet, då biografbranschen blev tvungen att konkurrera med radion som då slog igenom i hemmen, fick den verkliga ljudfilmen sitt kommersiella genombrott.
Vitaphone
Det första ljudsystemet för riktigt filmljud på biograferna hette Vitaphone. Detta system fick sitt stora genombrott 1927 i och med premiären av Al Jolsons "Jazz Singer", världens första framgångsrika ljudfilm. Vitaphone-systemet byggde på en skivspelare som var mekaniskt ihopbyggd med projektorn. Ljudet var förhållandevis bra men systemet var opraktiskt och övergavs i början av 30-talet då det optiska ljudet slog igenom.
Magnetiskt ljud på filmen
Magnetiskt ljud är i första hand den teknik man använder sig av vid inspelning av film. Men det användes också under en period för uppspelning på biograf. Det var när vidfilmsformatet Cinemascope lanserades på 1950-talet som ett behov av stereofoniskt ljud uppstod, med flera kanaler för att ge en vidare och kraftfullare ljudbild. Systemet hade dock brister och var dyrbart att använda. Det försvann också i samband med att det digitala stereoljudet lanserades för film.
Optiskt ljud på filmen
Det optiska ljudet, som fortfarande används till dagens filmer, bygger på att man vid framtagningen av visningskopiorna lägger ett eller två ljudspår på filmremsan, med mörka resp. transparenta ytor som avläses av en speciell fotocell i projektorn. Detta skapar ljudimpulser som förstärks och sedan går ut i biografens högtalare.
Dolby stereo
De flesta former av icke-digital ljudåtergivning innehåller brus. Det mest lyckade systemet för brusreducering togs fram under tidigt 70-tal av en man som hette Dolby. Principen för systemet är att det filtrerar bort bruset när ljudets egen nivå är så låg att bruset kan höras, d v s ej maskeras av filmens eget ljud. När ljudet däremot är så högt att bruset inte hörs filtreras det inte bort.
Dolby SR
Dolby Spectral Recording är en vidareutveckling av Dolbys Brusreduceringssystem, som ger ljudet får större dynamik, lägre distorsion och bättre återgivning av transienter. På vanlig svenska betyder det att ljudet får bättre klang, mindre störningar och bättre återgivning av höga ljudvolymer som kommer snabbt, exempelvis blixtnedslag.
Digitalt ljud
Digital ljudåtergivning har blivit för biograferna vad CD-ljudet är för hemmastereon. Det massiva genomslaget beror i bägge fallen på det helt brusfria ljudet och den fantastiska ljudkvaliteten. Något brusreduceringssystem behövs alltså inte. Idag finns tre ledande system för digital ljudåtergivning på biograf: Dolby, DTS och SDDS.
Dolby Digital
Här finns det vanliga optiska ljudspåret inlagt, om något skulle hända med det digitala ljudet. Dolby Digital kom 1992 och är därmed det äldsta av de tre digitala ljudsystemen. Dolby Digital använder 5+1 diskreta kanaler: tre frontkanaler (vänster, center, höger), två surroundkanaler (vänster, höger bak) och en lågfrekvent bas för explosioner och andra effekter.
Dolby Digital Surround EX
Detta system är en vidareutveckling av Dolby Digital, där man använder även en centerhögtalare bland de bakre sourroundkanalerna. På detta sätt får man ett tydligare ljud vid effekter som panorerar från salongens främre del till den bakre.
SDDS
Sony Dynamic Digital Sound kan ha upp till åtta kanaler. Om alla åtta kanalerna används är detta det system som ger den största ljudupplevelsen, men det förutsätter en bra ljudmixning i filmen.
DTS
Digital Theater System är ett digitalt system som också behåller det optiska ljudspåret, men till skillnad från Dolby Digital används en synkroniserad CD-ROM-spelare för att återge filmljudet.
DTS-ES
DTS-ES är en vidareutveckling av Digital Theater System där man använder de bakre surroundkanalerna för att skapa en virtuell centerkanal för förbättrade surroundeffekter.